MinaJagNathalie

Startar upp dagen på bästa vis. Kaffe såklart!

Idag är en utomordentligt bra dag! Och varför den är så himla fin beror på aktiviteterna den innehåller. Klockan tio blir jag hämtad av fröknarna Mia och Helena. Sedan styr färden på Kungsbacka och en hel dags shopping! Weehoo. Tjejdag. Gillas mycket. Framförallt var det längesedan som sjutton.

Klänningsjakt kan jag tro. Maria har två bröllop att gå på i sommar. Jag har ett minsann. Och skulle det vara så att jag springer på en snygg blåsa slår jag till. Annars behöver jag nya leggings. Och lite fler ändå. Leggingsarna har nämligen en otrevlig tendens till att paja i skrevet. Det gillas inte.

Hopp in i duschen med mig. 

Puss!

Jag ogillar sportiga, hurtiga och sunda människor. Eller ja, det låter lite knasigt kanske. Men i dessa människors närvaro känner jag mig lätt som en potta skit. Eller dödlig och ganska så mycket obehaglig till mods. Så är det med det. Och nog sjutton önskar jag många gånger att jag själv var en fräsch fläkt med ett sunt leverne. Jodå!

Kaffe och cigg. Hur klingar det? Inte alls hälsosamt. Men jag gillar kaffe och cigg. Tyvärr!

Har funderat på att radera cigg och låta kaffe stå kvar. Men ett steg i taget.

Och nu tänker jag även passa på att tala om att jag också ogillar människor som börjat ta tag i sig själva. Dieter till höger och vänster. GI-blabla och LCHF-hitådit. Och så hurtiga motionspass på det. Eller nej. Jag ogillar hur mycket fokus som läggs på att älta och tjata sönder viktnedgång, medvind och motgångar på vägen. Ett jäkla tjat va! Men hoppsan hejsan vad lätt det är att tjata sönder något man är mitt uppe i.

Det jag egentligen ogillar är att jag vet att jag borde. Men energin har inte riktigt funnits. Förrän nu. Och i samma sekund förvandlades jag till en ältare med stort fokus på pågående procedur. Jag ber om ursäkt! Det är dödens illa och tråkigt att lyssna på. Så därför nämner jag det nu. Och efter att jag loggat ur mig härifrån idag tänker jag knipa käft! För det finns inget mer ointressant att lyssna på.

Den dagen finaste klänningarna återigen sitter som handen i handsken kommer jag jubla. Och ingen kommer jubla mer än jag. No more skinnet på korven eller nätet på kasslern om ni så vill. No more transfetter och modifierad stärkelse. Men samtidigt påminner jag mig själv om de allra bästa fördelarna och det jag egentligen strävar mot. Alltså, en mer hälsosam livsstil. Slänger in klyschan om att vi bara har ett liv och blabla. Beach 2010 följer med på köpet men det är inte en övergående trend jag är ute efter. Nej en förändring som består. Och det är målet.

Idag började fas två. Att komma i form utlovas av programmet som ska följas i fyra veckor. Fina grejer. Och ett fett streck är struket över moment måndag vecka 1. Efter vecka 4 hoppas jag att det går av bara farten.

Med det sagt lovar jag som sagt att aldrig någonsin nämna det här igen. För människor med lite sämre karaktär är de jag gillar bäst. Slapphäng, mys, fika och göttigheter liksom. Och om någon undrar vem jag egentligen försöker lura? Svaret på frågan är då att jag verkligen går in stenhårt för att lura mig själv. Med goda och hälsosamma avsikter förstås.

Vi har bara ett endaste liv. Ett värdefullt sådant. 

Jag tänker på Niklas. Inte för att det hjälper men det är det enda jag kan göra. Och samtidigt i hans elände och sorg passar jag på att uttrycka hur jävla tacksam jag är. Tacksam för varje dag mina nära får leva och må bra!

Min kaninkompis Abbe har inte mått alls väl de sista dagarna. Han har mest legat i sin bur och flämtat utan att varken äta eller dricka. Det gör ont i hjärtat att se ett djur fara illa och det var dags att ta ett beslut.

Alldeles snart hoppar Abbe vidare mot nya äventyr. Förhoppningsvis till ett mycket bättre ställe! Jag snorar och snörvlar. Lilla sötaste djur.

Tack kompis!

Dagens gnäll: Veckorna går så fort att jag knappt hinner med. Inte alls faktiskt. Och det negativa med det är såklart att det är livet som rusar iväg. Visst vill man väl vara delaktig i sitt eget liv liksom?

Dagens tumme upp: Det är FREDAG och ni vet väl alla vad det innebär? Vampyrtime!

Nu åker jag till jobbet och kränger en sko eller två. Senare ikväll ska kalufsen fixas till. Sedan är det helg. Om det nu inte blir så att jag får en plötslig ångestkänsla av att tacka nej. Vilket då innebär att jag säger ja. Och ja, i så fall jobbar jag imorgon också.

Men försjuttongubbar. Allt är tamejtusan härligt så länge solen skiner på oss.

Puss!  

Det blir ingen spelkväll imorgon. I vart fall inte för min del. Minikusin från Varberg på intåg. Dags för den första praon. Och Claes ska lära honom allt han kan om bilputsning. Det är kul att minikusin kommer!

Imorgon skulle jag haft sovmorgon men jag ska upp i ottan för att skjutsa herrn i huset till arbetet. Asagörasketatidigt. Typ kvart i sju. Hu! Så egentligen vore det bra om jag kunde skutta ner i sängen. I detta nu faktiskt.

Förövrigt funderar jag på något att gnälla om.

Alltså, så mycket lättare det är att skriva om missnöje, ledsamheter och allmänt fördärv. Men näe. Jag kan inte komma på något alls. What so ever. Förutom att jag ska upp i ottan då, men det har jag ju redan fått ur mig. Och inte sjutton kan man älta allt som är bra klockan 01.19 en onsdagnatt eller?

Bitterfittan har gått i ide för säsongen. Så det var nog allt.

(Bilden är stulen från aftonbladet.se)

Morfar kunde äta en hel lök. Rå alltså. Tugg-tugg. Morfar gillade dillchips. En gång åkte vi till Mc Donalds, jag och morfar. Han hade på sig en mintgrön mjukisdress. På tröjan stod det "color" och varje bokstav hade en egen färg. Jag har många gånger funderat på det där. Stavas det inte colour? Traller på fötterna. Tok-gubbe. Tänk att han klättrade på stege i traller. Finaste. Det kan ha varit första och enda gången han åt en Big Mac. Och tänk så märkligt att den var dubbel, hamburgaren. Jag skämdes lite då.

En vit cardigan från Lacoste. Det har jag också funderat över. Var det plagiat? Eller när han smakade på köttbullesmeten. Rå fläskfärs är inte riktigt bra att äta. Men det gjorde han. Sedan var han också galet bra på att rulla köttbullar. Eller koka grönsakssoppa. För att inte tala om kyckling i ugn. Dränkt i smör med en massa dill.

Jag kunde ringa morfar närsomhelst. Så hasade han ner till garaget, slog upp portarna och backade ut Saaben. Först en röd, sedan en vit. En gång backade han in i en bil som stod på gatan. En annan gång körde han mot enkelriktat. Men hursomhelst körde han mig vart jag ville, när jag ville. När han hämtade mig från skolan fick jag karameller. Först sura som sjutton, sedan lite sötare. Gula, rosa och gröna, pastelliga. Ovala i formen.

Min kanin blev en hel massa år. Nio tror jag. Hon hette Burt men kallades för Burse (!). Jag tror att hon blev så gammal för att morfar matade henne med Kit Kat. Ja, kexchokladen. Lite tokigt men så var det. Hopp-hopp på röd heltäckningsmatta dygnet runt.

Och kärleken till alla katter. Märta, Berta, Otto och Simon. Vi plockade bär i mängder. Och katten sprang omkrig i skogen som om han vore en hund. Åkte med bak i Saaben, den röda tror jag. Jag plockade grodor och råkade mosa allihop när jag snubblade i en slänt.

Morfar var den första som lärde mig att slå in paket. Han hade alltid en massa snören, rosetter, kort och papper. Hjälpte visst till i någon blomsteraffär emellanåt och påsåvis slank det med lite grejer hem.

Vi spelade kort. Stopp med tioöringar. Jag, mormor, morfar och gamlamormor. Köksbord i furu. Vann jag inte fick jag alltid en hel drös ändå. Och jag hade en egen sparbössa-björn ovanför köksskåpet att samla mina spelpengar i. Jag fick mängder av frimärken till min första och enda frimärkssamling. På det vackraste fanns en vit häst.

Vi killade varandra i håret. Pratade inte så mycket men han log och klappade på axeln, alltid. Och en gång handlade han av mig på Visko. Traller för nittionio kronor. Han berättade för alla på avdelningen hur billigt det var.

Jag kan nämna två tillfällen, nej tre. Då jag gjorde honom besviken och orolig. Jag försvann i Varberg och morfar puttrade genom hela stan för att leta efter mig. Jag gömde mig på Skenemarten och morfar hasade över hela marknadsplatsen för att leta upp mig. Och gången då jag sa att jag skulle hälsa på direkt när vi kom hem från utlandet. Det dröjde nog två månader. Varför? Men arg, det blev han aldrig.

Han hamstrade på bra-att-ha-saker. Och något som är skojigt var att de artiklar det stod "prov" på, trodde han att man fick ta. Parfym-prov, läppstifts-prov, deo-prov. Degree roll-on om någon kommer ihåg. I teve reklamen kunde vi se fläktar i armhålan. Degree-prover i mängder i andra lådan uppifrån.

Grönsaksodlarnas mästare.

Min barndoms sommarstad. Älskade Varberg och morfar i bäddsoffan. En plywoodskiva fungerade utmärkt för att inte soffan skulle vara alltför mjuk. En smäck, skärm i plast och målarfärgstänk. Åskovädret när vi kurade på altanen.

Världens bästa morfar!

Det allra klaraste minnet är julen innan han gick bort. Aptiten var tillbaka och vi snodde köttbullar direkt ur pannan. Flinade mot varandra. Jag låg i hans knä i soffan, han killade mig i håret. Precis så som han gjorde när jag var liten. På vägen hem trillade tårarna, jag förstod inte varför. Och sedan var det klippt.

Obehagliga jättetops för att väta hans uttorkade mun. Tårar. Jag killade honom i håret och nyhetssändningarna visade Tsunami-katastrofen. Trallerna byttes mot ett par fårskinnstofflor i slip-in variant. Och morfar fanns inte längre bland oss.

Jag saknar honom!

Och vad som gör mig ledsen är när jag märker att många minnen suddas ut. Ibland verkar det som att de tydligaste minnena är från sjukhusvistelsen på slutet. Och det är sorgligt! För det var så mycket mer. Och nog minns jag när jag tar mig tid. Men det smärtar när jag påminns om hur jag aldrig tog mig tid. I någorlunda vuxen ålder. Att lära känna morfar på ett annat plan. Diskutera, fråga om förr, byta erfarenheter. Jag hade fullt upp med mitt eget. Och det ångrar jag.

Därför känns det fint som sjutton att jag känner min mormor. Att jag kan hjälpa henne och att hon kan hjälpa mig. Det är inte en uppoffring utan sker av egen fri vilja. För att jag vill. Och nej, jag kräver inget i utbyte. Men jag får så mycket ändå, i bara farten. Särskilt fina minnen att samla någonstans i hjärtat.

♥