MinaJagNathalie

Jag brukar för det mesta tycka att hundvalpar är bra mycket sötare än bebisar. Det var innan jag träffade Vincent. Och om att hjärtat smälte. Wow, vilken kille!



Sara och Alfonso, det gjorde ni bra! ♥

Varför klaga sådär ofantligt mycket på januari? Som om januari har gjort något ont? Va? Nänä. Det är februari som är boven i dramat, minsann. Hur fett kommer det att bli liksom? Eller det kanske är just det som är januaris fel. Uh? Okej. Februari är januaris partner in crime. Och vintrigt, kallt och ganska jävligt kan ta sig där bak för nu vill jag ha vår. Bannemej. Pest eller kolera då. Februari helt klart, trots ovan nämnda klagan. För vi lunkar mot ljusare tider och månad två är definitivt ett steg närmare solen, sommaren och livets glada dagar. Tjo!

Och så streckar vi den 26:e i våra almanackor och även en dag av våra liv. Tragiskt. Fin dag i alla fall. Katching, fyrtioen kronor rikare. Hade hopp om 91 miljoner men ack vad jag bedrog mig. Innan jag rättade raderna hade jag storslagna planer. Men nudlar är som konstaterat ganska gott och vad är väl en bal på slottet när man kan krama den man håller kär?

28 februari blir som det ser ut en födelsedag att hålla koll på i framtiden och jag längtar ihjäl mig efter att pilla på en pyttefot med minitår.

God natt!

I get weak
I get weary
I miss sleep
I get moody
I'm in thoughts
I write songs
I'm in love
I walk on

Där ja, där kom det. Som förutbestämt eller något kanske? Varför kan man fråga sig? Är det just för att det är vida känt att sluta röka inte ska vara lätt? Försvårade jag situationen redan innan jag försökte genom att bestämma mig för att det skulle bli ett litet helvete? AAAAH! Hur sjukt? Som svar på frågan: SJUKT! Jo!

Så här sitter hon alltså nu och stortjuter mitt i natten. Det är extremt synd om mig. EXTREMT synd om. Och den som inte håller med riskerar att få sina ögon utstuckna. Heter det så förresten? Uttstucken. Fy vad fult det lät. Brukar poppa upp som en sådan där spontan känsla när jag blir lite allmänt frustrerad eller uppretad. Eller om jag stör mig lite extra på någon. Hej, jag vill sticka ur ögonen på dig. Inte för att jag någonsin skulle göra handling av känslan för jag kan föreställa mig hur ytterst obehagligt det faktiskt skulle vara att mosa någons ögon med mina egna fingrar. Nä fy fan! Jag låter bli. Och tänker att det är ganska tur ändå att inget lämpligt offer finns inom räckhåll i skrivande stund. Eller hallå, är det urstucken det borde stå? Va? Googla, det enda rätta.

Kan också lugna mig ett par hekto för att imorgon när jag vaknar plocka upp telefonen och slå min vän svenskaläraren en signal. Sanna, ditt första mission. Ut- eller urstucken? Eller vem som helst som känner sig manad är hjärtligt välkommen att lämna svaret i kommentarsfältet nedan. Okej? Tack på förhand. Och grattis till världens bästa Sanna, du är grym!

Imorgon tänker jag börja röka igen. Minsann. Eller nej. Eller jo. Eller nej. Helt lost här. Och yr. Waaaaah! Och så skriker jag lite till. Klokt beslut vore att låsa in mig själv. Frivilligt. Hejsvejs omvärlden. Ett stycke bitter och hysterisk tjej befinner sig inlåst på Hedevägen, Kinna. Ses till våren när hoppet om livet återvänder. Ha det så skoj ni andra förmodligen lyckliga rökare eller alla obehagligt läskiga renlevnadsvarianter. Rackarns vilket oklokt påhitt. Skriker lite till.

Åt helvete med sötslisket och allt det läskigt positiva. Det här är nattsvart. Befriande som tusan om jag ska vara ärlig.

Ses på andra sidan. Tjing så länge!

Fånga dagen-tjafset hjälper oerhört bra, tro det eller ej. Sötslisk-positiva Nathalie är här för att stanna och förväntningarna på året som precis börjat är skyhöga. Tvåtusenelva lär ju bara bli det bästa året ever. Jahadå!

Skulle kunna fortsätta med att-göra-listan, alltså den tre mil långa. Kanske inte har tiden, lusten eller orken just nu så jag koncentrerar det hela kring punkt ett. Jamen gissa då? Va? Kan det ha något att göra med nytt år och nya vanor. Det mest klassiska. Jovisst, jag ska sluta röka. Hu! När jag vaknar är det slut på det roliga minsann. Adjöss och hej då. Ooooh, hur ska det gå? Den som lever får se. Jag gör det bara och så är det gjort sen. Punkt. Det sorgliga i berättelsen är att det känns som om jag säger upp bekantskapen med en kär vän. Sjukt, jag vet. Fast det var just det. Rensa bort dålig, negativ energi. Att må bra. Det är det nya nu. 

Och lite sentimental så här på småtimmarna. Inte ledsen-ledsen. Näe. Mest väldigt lycklig. Alltså lycklig-lycklig. För det är så fint. Fin-fint. Visst, januaritrött och lite seg precis som var och varannan människa. Men under ytan spritter det. Har lite svårt för att veta vart jag ska göra av just den energin och det blir lite ofokuserad pannkaka av varje dag. Men det gör liksom ingenting för det får gärna vara så just nu. Eller en liten och egentligen ganska meningslös diskussion om hur sommarstugor luktar. Att man kan bli så in i själen lycklig av att dela en tanke. Helt fantastiskt underbart.  

Snart, vilken dag som helst blir jag moster igen. Om att jag ser fram emot att lära känna en helt ny liten människa. Kan tjuta när jag funderar över det. Gråtmild av bara tanken på happy endings. Inte för att livet är slut på något vis, vi snackar ju tvärtom. Men när motgångar vänder, fri sikt och allt som löser sig till det bättre.

Jag märker själv att det är high time för fröken att krypa ner. En SISTA cigg på det. Uj!

High five, hallelujah och amen tamejtusan. Kick some ass? Jamen vänta bara! Carpe diem liksom.