MinaJagNathalie

Jag tänkte försöka hitta lite ord att knappra ner, för att göra en uppdatering och ja, här sitter jag. Grön soffa parkerad på nylagt golv och tack, tack för all hjälp jag fått till att börja med!

Nathalie Pernklint. Hej, hej och välkommen. Just för tillfället har jag bara kaffe så det räcker till imorgon bitti. Men te finns. Och bullar. Och keso? Jorå, rätt slätt tillbaka i keso-träsket. Det var ett tag sedan sist men två burkar, en vecka senare har jag återigen kommit på grejen. Örtsalt också och tomat. Små illans röda med stark doft. Någon som hänger med? Pratar om själva tomatplantan tror jag, lite som det luktar när man gör entré i ett växthus på sommaren. Det är så jag vill att tomaterna ska lukta när man öppnar förpackningen. Alltså blir man tvungen att köpa sådana tomater som fortfarande sitter kvar på sin kvist. Hej kvisttomaterna, örtsaltet och keson. Och knäckemackan då. Eller skorporna. Torftigt? Skulle inte tro det va.

Så var det grejen med att ställa sig och stirra på något, fundera över att ta tag i just det man stirrar på för att alldeles sekunden efter rycka på axlarna och göra något lite mindre vettigt istället. Så jobbar jag. Likadant med julklappsgrejen. Stirra lite på något som skulle kunna passa, dit och inte längre. Men julklappspapper finnes tamejtusan. Det är bra och fint på samma gång.

Raggsockor på fötterna och fötterna på bord. Passande vägg för en teve av något slag, men icke. Så att ljuga för radiotjänst är inte längre nödvändigt. Och numer kan hon också svara vilket suspekt nummer som än ringer. Ja, om det lyckas gå fram några signaler då för mottagning och mobiltelefon och jag klaffar inte särskilt väl. Betonghus, badhus, whatever. Men lycklig! Ja, det är jag!

Hemma liksom! Dä ä skiten hörni!

Tänk att det till och med var en bra måndag, lucia och allt. Inte för att jag har lussefirat men jag skrattade gott åt två små påpälsade minivarelser som gjorde Visko tidigare i morse. För vinter är det visst och den långa vandringen i evigt mörker har börjat. Skulle kunna klaga över just det en hel massa men väljer att låta det vara. Axelryckning på det och vidare i programmet so to speak. Lite brist på varmfodrat och ullsulor går åt som smör i solsken för att slänga till med något som man brukar säga. Där stod jag och där stod min fina följeslagare i hej-vi-hatar-måndagar-klubben och undrade vad som egentligen hände. Dagen försvann utan det där eviga tittandet på klockan, suckarna och den där rätt så slokande hållningen (eller var det just därför kanske?). Och glada var vi och jamen visst, som söta tanten sa, det är ju oerhört vackert där ute. Sol till och med om jag inte minns fel. Och krispigt. Krispkallt och måndag, men vackert. Funkar!

Varm och pirrig och mysig och förväntansfull med hopp om det och ååååh! Trött, tröttare och väldigt trött på fånga dagen tjafset och kärleken övervinner allt. Men ganska lätt att trilla dit i alla fall.

Tuggar på tomat. Har också fotat tomaterna. Tänkte kryddat med tomatfoto. Men lika lite intressant som det är att läsa om tomaterna är det att titta på tomaterna. Och det var det sista hon hade att säga i tomatfrågan.

Puss hej!