MinaJagNathalie

Morfar kunde äta en hel lök. Rå alltså. Tugg-tugg. Morfar gillade dillchips. En gång åkte vi till Mc Donalds, jag och morfar. Han hade på sig en mintgrön mjukisdress. På tröjan stod det "color" och varje bokstav hade en egen färg. Jag har många gånger funderat på det där. Stavas det inte colour? Traller på fötterna. Tok-gubbe. Tänk att han klättrade på stege i traller. Finaste. Det kan ha varit första och enda gången han åt en Big Mac. Och tänk så märkligt att den var dubbel, hamburgaren. Jag skämdes lite då.

En vit cardigan från Lacoste. Det har jag också funderat över. Var det plagiat? Eller när han smakade på köttbullesmeten. Rå fläskfärs är inte riktigt bra att äta. Men det gjorde han. Sedan var han också galet bra på att rulla köttbullar. Eller koka grönsakssoppa. För att inte tala om kyckling i ugn. Dränkt i smör med en massa dill.

Jag kunde ringa morfar närsomhelst. Så hasade han ner till garaget, slog upp portarna och backade ut Saaben. Först en röd, sedan en vit. En gång backade han in i en bil som stod på gatan. En annan gång körde han mot enkelriktat. Men hursomhelst körde han mig vart jag ville, när jag ville. När han hämtade mig från skolan fick jag karameller. Först sura som sjutton, sedan lite sötare. Gula, rosa och gröna, pastelliga. Ovala i formen.

Min kanin blev en hel massa år. Nio tror jag. Hon hette Burt men kallades för Burse (!). Jag tror att hon blev så gammal för att morfar matade henne med Kit Kat. Ja, kexchokladen. Lite tokigt men så var det. Hopp-hopp på röd heltäckningsmatta dygnet runt.

Och kärleken till alla katter. Märta, Berta, Otto och Simon. Vi plockade bär i mängder. Och katten sprang omkrig i skogen som om han vore en hund. Åkte med bak i Saaben, den röda tror jag. Jag plockade grodor och råkade mosa allihop när jag snubblade i en slänt.

Morfar var den första som lärde mig att slå in paket. Han hade alltid en massa snören, rosetter, kort och papper. Hjälpte visst till i någon blomsteraffär emellanåt och påsåvis slank det med lite grejer hem.

Vi spelade kort. Stopp med tioöringar. Jag, mormor, morfar och gamlamormor. Köksbord i furu. Vann jag inte fick jag alltid en hel drös ändå. Och jag hade en egen sparbössa-björn ovanför köksskåpet att samla mina spelpengar i. Jag fick mängder av frimärken till min första och enda frimärkssamling. På det vackraste fanns en vit häst.

Vi killade varandra i håret. Pratade inte så mycket men han log och klappade på axeln, alltid. Och en gång handlade han av mig på Visko. Traller för nittionio kronor. Han berättade för alla på avdelningen hur billigt det var.

Jag kan nämna två tillfällen, nej tre. Då jag gjorde honom besviken och orolig. Jag försvann i Varberg och morfar puttrade genom hela stan för att leta efter mig. Jag gömde mig på Skenemarten och morfar hasade över hela marknadsplatsen för att leta upp mig. Och gången då jag sa att jag skulle hälsa på direkt när vi kom hem från utlandet. Det dröjde nog två månader. Varför? Men arg, det blev han aldrig.

Han hamstrade på bra-att-ha-saker. Och något som är skojigt var att de artiklar det stod "prov" på, trodde han att man fick ta. Parfym-prov, läppstifts-prov, deo-prov. Degree roll-on om någon kommer ihåg. I teve reklamen kunde vi se fläktar i armhålan. Degree-prover i mängder i andra lådan uppifrån.

Grönsaksodlarnas mästare.

Min barndoms sommarstad. Älskade Varberg och morfar i bäddsoffan. En plywoodskiva fungerade utmärkt för att inte soffan skulle vara alltför mjuk. En smäck, skärm i plast och målarfärgstänk. Åskovädret när vi kurade på altanen.

Världens bästa morfar!

Det allra klaraste minnet är julen innan han gick bort. Aptiten var tillbaka och vi snodde köttbullar direkt ur pannan. Flinade mot varandra. Jag låg i hans knä i soffan, han killade mig i håret. Precis så som han gjorde när jag var liten. På vägen hem trillade tårarna, jag förstod inte varför. Och sedan var det klippt.

Obehagliga jättetops för att väta hans uttorkade mun. Tårar. Jag killade honom i håret och nyhetssändningarna visade Tsunami-katastrofen. Trallerna byttes mot ett par fårskinnstofflor i slip-in variant. Och morfar fanns inte längre bland oss.

Jag saknar honom!

Och vad som gör mig ledsen är när jag märker att många minnen suddas ut. Ibland verkar det som att de tydligaste minnena är från sjukhusvistelsen på slutet. Och det är sorgligt! För det var så mycket mer. Och nog minns jag när jag tar mig tid. Men det smärtar när jag påminns om hur jag aldrig tog mig tid. I någorlunda vuxen ålder. Att lära känna morfar på ett annat plan. Diskutera, fråga om förr, byta erfarenheter. Jag hade fullt upp med mitt eget. Och det ångrar jag.

Därför känns det fint som sjutton att jag känner min mormor. Att jag kan hjälpa henne och att hon kan hjälpa mig. Det är inte en uppoffring utan sker av egen fri vilja. För att jag vill. Och nej, jag kräver inget i utbyte. Men jag får så mycket ändå, i bara farten. Särskilt fina minnen att samla någonstans i hjärtat.

♥