MinaJagNathalie

Fy ända in i helvete. Vi är så dödliga vi människor. Sårbara. Vi har så kort tid med varandra om man ser till det stora hela. Jag får ont i hjärtat och blir fruktansvärt ledsen när jag tänker på det. Mamma ringde till mig i kväll. Det var ett sådant där samtal där man innan några som helst ord är uttalade förstår att saker inte står rätt till. Mamma darrade på sin röst. Mamma hade fått ett samtal från en sköterska på Alingsås lasarett som talade om att pappa kommit dit med ambulans. Pappa hade ramlat baklänges ner från flaket på sin lastbil. Mamma kunde inte tala om för mig exakt hur det stod till med pappa eftersom hon själv var så chockad. Värsta tänkbara scenario spelades upp i mitt inre och tårarna trillade. Tänk att man ändå kan hinna tänka så mycket hemskt på så kort tid. Att gubben inte slagit sönder sitt huvud är ett under. Att summan av fallet blev två ihoptryckta kotor skulle jag vilja kalla änglavakt. När jag pratade med honom på telefon hulkade jag som en annan dåre. Det var så skönt att efter en timmes ångest och ovisshet höra hans röst. Veta att han var vaken, att han kunde röra sig och att han kunde prata. Efter det fungerade det bättre att lugna ner sig en smula. Nu ligger han där alldeles ensam, min store starke far. Men det är dags att inse att han inte är så stor och stark längre. Ingen ungdom som man säger. Snart sextio år. Smaka på det. I morgon åker vi och hälsar på. Jag hoppas att han slipper att ha allt för ont. Men rösten var ynklig och jag tror mig ha hört att han faktiskt var rädd. Det gör också ont i hjärtat, väldigt ont faktiskt...