Jag är inte en tjej, jag är ett världskrig?
Rubriken till detta inlägg är den finaste komplimangen jag har fått idag. Det säger ganska mycket om dagen faktiskt. Nu var det här mest på skoj. Något som däremot inte är skoj är allt krångel. Jag orkar inget krångel.
Jag vill ha flyt!
Är urless på den där förbaskade högskolan och jag vill kräkas på allt meningslöst tjafs. Pricken över lilla i var när det stod att jag är underkänd på mina litteraturseminarier. För det första har jag väntat på att poängen ska trilla in för att det är gott att sätta punkt. Sen blir det fel och det är lika med skit! Jag är ju godkänd. Frustrerad fick jag knåpa ihop ett mail som genast kom tillbaka med autosvar. Autosvar talade om att jag inte kunde få ett riktigt svar förrän på måndag. Nähä. Känslan om att vilja slå och skrika växte sig starkare men det enda jag kunde göra var att skicka ett till förbaskat mail. Nicht to worry visade det sig. Lite segt bara, hela systemet. Och jag kommer att kunna se mina tre poäng vid nästa uppdatering. Mången tack!
Fortsättningen på kvällen har varit fin hör och häpna. Lite rostmacka, en bunt desperata hemmafruar och svartvinbärste. Svartvinbärste är nostalgi. Första minnet jag har är i stugan innan den byggdes ut. Det där yttepytteköket med kokplattan och den särskilda stugdoften. Jag kunde inte förstå hur något som kunde lukta så gott kunde smaka så äckligt. Jag tänkte att det måste ha samma effekt som saft så jag tog flera tepåsar i en mugg. Senare i livet lärde jag mig att krama ur samma tepåse fyra gånger för att dryga ut fikan. Skolk, skvaller, blaskigt te, kedjerökning och paj för en guldpeng. Cecil i mitt hjärta!
