Konsten att skratta åt eländet.
Gårdagens råd: SKRIV! Skriv när det känns tomt och tyst.
Att sätta det på pränt. Jaja. Jag gör väl slag i saken och skriver ett par rader. Jag tänker inte lova att det blir några sådana där väl valda. Nä, för jag är på tok för rastlös för att orka bry mig om att tänka efter.
Jahaja, det där var ju djupt. Kan man kanske tycka, men det är så det är. Och nu pratar vi musik. Musiksmak? Och svaret på det var det som var det djupa. Eller snarare det som för stunden får mig att känna. Att få en känsla av det jag hör. Jag gillar särskilt när jag hittar en koppling till mitt eget liv. Som att haka sig fast, hitta en mening och på sätt och vis föränkra det i verkligheten. Japp. Eller när det finns där i bakgrunden. Som ett annat soundtrack. Haha. Mitt livs soundtrack. Och ja, det nya så här års är att citera texter. Snuttar där jag särskilt mycket hittar mening.
Och det är inte det att jag är dum. Nej. Jag är så förbannat medveten om det mesta. Och jag är medveten om att jag är medveten. Men ibland mitt upp i det kan jag själv bli överraskad över hur saker överraskar.
Från klarhet till klarhet då? Hur fungerar det? Jag utreder livet. Det är jag mitt uppe i. Vissa dagar fungerar det bra, andra sämre. Men jag tror att jag tar mig framåt. Det är så det känns.
Social också. Men inte rädd för att vara ensam. Rädd för att känna mig ensam dock. Eller rädd och rädd. Jag uppskattar att ha de mina runt mig nu. Det kan lätt bli tomt och tyst annars. Och tomt och tyst är inte favoriten för tillfället. Så idag skriver jag. Omvänd psykologi fungerar allt som oftast. Höhö, jag är inte själv. Det är jag och alla mina andra jag. Vi hänger. Det är natt. Men vad fan, vi har varandra. Psyko.
Men änglar finns. Visst är det så. Och sällskap finns också. Knapptryck iväg. Det är fint. Alla tiders fint!
Tänkte avsluta med att skriva några rader om andrum. Trägolv och vackra saker från svunna tider. Även det är alla tiders fint. Och det blir bra, det känner jag i själen. Ska bara försöka att inte tänka på att vara rädd för mystiska figurer i mörkret. Men det fixar jag nog. Om jag kaxar till mig lite. Eller lite till snarare.
Tror att det var allt. Ja, så är det!
Puss!
The dark of the alley, the breaking of day
The head while I'm driving, I'm driving
Soft lips are open, knuckles are pale
Feels like you're dying, you're dying
