Note to self.
Att stå stadigt på två ganska stora och rätt okvinnliga fötter borde inte vara så svårt egentligen. Jag kanske inbillar mig att jag behöver ett par rejäla Buffalopjucks som kan agera ankare till markytan. Det kan kännas så för att det kanske känns som att jag trippar runt på tå. Puuuuh (ett försök till ljudeffekt och ska föreställa en vindpust) och pladask i backen. Men det är mest i afton. Just för att jag känner mig ensammast i världen och alldeles otillräcklig. Inga ord som direkt gifter sig va? För om man är alldeles ensam borde det ju inte finnas någon att räcka till för.
Jag erkänner. Befinner mig i ett visst förvirrat tillstånd och tänker råda bot på det genom att krypa ner och sova på saken.
Vad jag ska komma ihåg however, inget är sant. Jag är inte det minsta ensam och jag räcker hur långt som helst. Egentligen.
Så imorgon. Ny dag, nya möjligheter. Pepp pepp.
Ja pepp pepp. Du är bäst.
Kram.
