Islandcountry is the shit.
Äsch.
Det är torsdagkväll och sommar. Solen lyser inte, det blåser och så regnar det. Folk som är lyckligt lottade med semester hänger på såsen. Schlagerkväll i sann semesteranda. Jag blir irriterad inombords över hur urbota fånigt det låter att kalla Societen för såsen. Fy fan. Men visst, det är väl okej. Mycket är okej för att jag vet att jag bara har en enda dag kvar att jobba innan jag också passar in under titeln semesterfirare. Och jag tänker fira med en fylla. För jag tror mig vara i ett stort behov av just en sådan. Kanske mest en superfylla i goda vänners lag. Men det duger gott med en campingfylla tillsammans med alla andra super Svenssons. Fint ska det bli.
Tvättberget vittrar så sakta sönder. Det är ett faktum att dumburken är det ting som får mest uppmärksamhet från mig. Men det vittrar. Dags för en ny laddning och en omgång med Ajaxsprutan. Att jag fungerar mest praktiskt nattetid borde inte vara en nyhet. Puss!
Och den lilla for i backen.
Jag kom snabbt på efter onsdagen förra veckan att jag minsann visst vill upp i sadeln igen snabbast möjligt. Idag var dagen. Fia, Kolan och jag åkte till Vännåkra för en tur. Sen var det grejen med ridvanan som kanske inte sitter där den ska. Och kanske mindre hos vissa än andra så att säga. Mamma var arg som ett bi över att Nicole, otursfågeln, klanten, drösen ja name it, skulle få åka med. Hästar är inte att leka med. Och nej, visst höll jag med på sätt och vis. Men hela turen gick fridfullt till. Traditionen säger galopp längs Ekelund. Det är så förbaskat härligt! Men så händer det som inte skulle hända. Killen, den lille vita springaren liksom snubblar. Och över halsen flyger Kolan. Gör en kullerbytta och ligger där i sanden och vrider sig. Ja, ni vet som fotbollsproffsen gör på planen. Typiskt. Man skulle kunna säga att allt är mammas fel. Det var ju förutspått. Den lilla satte sig på skakande ben i sadeln igen. Men något hände någonstans i detta händelseförlopp och i skrivande stund ligger hon i friggeboden på arton och plågas. För hon kunde knappt gå. Och vi kunde inte tala om sanningen för mamma. Nähäe. Utan klantkola fastnade ju i stigbygeln på väg ner och ramlade och påsåvis sträckte hon sig. Jojo. Förutom det smärtsamma i denna historia var det oerhört komiskt. Fia och jag skarttade så vi skrek. Och summan av kardemumman är att nästa gång mor vill hindra dotter från vanvettsturer tänker jag hålla med. För den klumpedunsen är inte ämnad att pyssla med akrobatik... inte ridning heller visade det sig.
Och hjärtat det smälter...
Sitter här och klickar fram bilder på luddiga, rara, gulliga, ulliga, söta, älskvärda, bedårande små valpar. Jag vill ha en hund. Alltså, på allvar! Jag vill det! Skit mycket. Så ge mig en för fasiken för hjärtat värker! Och sen å andra sidan är det också ganska praktiskt att inte ha en. Jo nog för det. Men ändå. Vi snackar en egen. Min bästa, finaste vän. Hallå? Men så är det herrn i huset. Vi delar brevlåda. Men vi delar inte entusiasmen över en puppylove. Nicht. Jag tror att han vill ha en bebis som skriker och bajsar i blöja. Inte en som skäller och kissar på golvet. Och jo jag hade minsann kunnat göra slag i saken på egen hand. Men håll med om att det kanske inte vore toppen för jag inser ju själv att det inte fungerar så. Lite hjälp måste jag ha. Så jag lägger ner det igen. Plopp upp, krasch boom. Likaså bra. Men kolla för sjutton gubbar på den här lille kraken och försök sedan motstå vill ha känslorna...
Hoppla pålle.
Denna onsdagkväll spenderade jag med två finfina damer av bästa sort. En hårig vitlöksdoftande fjordingtjej och en mindre hårig Sannatjej. Det var mysigt vill jag lova. Och nostalgiskt till på köpet. Tänk så många timmar vi spenderat på Höga. Häst är bäst ingen protest ♥
Tjolahej, tjolahopp!
Puts väck.
Fläcken är ett minne blott, ja i alla fall på min kropp. Den är påväg till ett mikroskop någonstans där den ska undersökas. Jag har gett min tillåtelse över att den ska få sparas i någon slags leverfläcksbank. Kanske kan komma till användning för någon och det är väl bra. Bedövningen tog nog inte som den skulle riktigt och det gjorde ganska ont. Men man är ju tuff liksom. (Särskilt med pappa som sällskap ute i väntrummet.)
Min store starke far tog med sina två äldsta flickor till Gästhuset. Att bli bjuden på lunch är inget man tackar nej till. Sara har återvänt till Sverige från Italien och sin stallion. Sprudlande. Fint att se någon så upplyft. Tror att man ska få träffa förmågan när Augusti närmar sig. Kul, men alltid obehagligt när jag ska till och prata utrikiska. Öhhh, bah, yes... Men det ger sig det också. Frågan är om det är värt att han presenteras för denna skaran lustiga familjen. Det dyker ju upp konstigheter lite här och var. Att jag är som jag är har sina förklaringar. Alltid skönt att skylla på något. Inte sant, att jag tycker, ja! Inget är väl mitt fel. Fantastiskt att vara så PERFEKT!
Stackars Niklas stod utanför Visko i måndags med en tom blick. En helg med Pernklints tar musten ur vem som helst. Mamma har liksom tappat det. Finns inga gränser längre. Att först föra ett långt och plågsamt krig med finnarna på ena sidan häcken och sedan starta ett till med albanerna på den andra. Ja jösses.
En grej till bara... mormor har varit på date!! Hur rart är inte det? Jag har i och för sig inte fått informationen direkt från henne själv så det ser jag fram emot. Det var något om att det inte fanns så mycket dopp. Och det slutade upp med att det är ju inte så svårt att ordna till. Så vi struntar att rota vidare i det. Ganska lågt faktiskt. Sleep tight!
Pink pig.
Att arbeta har inte varit så dumt som jag först trodde att det skulle bli. Jag bestämde mig för att tänka positivt. Ja, tummen upp, allt är kul, heja mig! Det fungerar faktiskt bra. Och att aircondition är en finfin uppfinning kan väl ingen säga emot? Det har ju varit dödligt hett ett par dagar. Så att det regnade lite innan gjorde ingen skada så att säga. Två veckor av mina fem på raken är gjorda. I morgon börjar den tredje. Lätt som en plätt. Det fina med Viskofesten är också att man kan vara hur bitter som helst och sedan vakna med en slags kärlekskänsla inombords för att alla är ganska fina ändå. Som en enda stor familj. Vi hade fasligt skoj! En del är bra på brännboll, andra som jag kan inte alls. Men medverkar ändå. I flip flop. Fantastiskt bra tänkt där. I år höll vi till på en åker där man nyss slagit hö. Det innebär att det sticks ganska bra. Rakt upp mellan tårna. Ramlar man sticker man sig på benen, om de är bara vill säga. Extra ont gör det om man bränt upp knäna i solen samma dag. Allt det där kan ha hänt mig, men hur roligt är det att skriva om? Att jag däremot är en jävel på att halsa vin för att vara tuff, kedjeröka och att sjunga högt på fyllan är andra grejer värda att nämna. Jag kan också mitt i natten, i evigt mörker lokalisera en förrymd mignonanka, fånga den med mina bara händer och föra den tillbaka till säkerhet bakom lås och bom, utom räckhåll för rävar och andra varelser. Det var väl fint gjort?
Ibland kan man fundera över livet och tänka att man saknar mycket som har varit. Ibland kan man fundera över livet och längta till det som kommer att hända någon gång i det som kallas framtiden. Andra gånger kan man trivas bra precis som det är. Nu är bra, precis som det är!
