Citat: Det där jävla Göteborg.
Oftast känner jag att jag förstår. Andra gånger gör jag det inte. Ibland förstår jag faktiskt ingenting.
Nu just idag, mitt i natten, är jag jävligt less och förbannad. För att inte tala om trött. Trött på att försöka förstå mig på och hitta rätsida i andras tankar och känslor.
Jag tänker också ge blanka fan i är att fundera över vad andra ska tycka och tänka. Tragiskt så mycket energi som läggs på att oroa sig över det. Ungefär lika tragiskt som att faktiskt lägga sin egen energi på att tycka till om andras liv. Orka! Orka lägga näsan i blöt.
Det är inte det att jag inte bryr mig om. För det gör jag. Jag bryr mig så mycket om så många och har inga som helst planer på att sluta upp med det. Planen däremot är att lägga mer fokus på mig själv. Och det är just vad jag tänker göra. Faktiskt.
Hon möter hösten i det där jävla Göteborg. Och det känns helt fucking fabulous bokstavligt talat. Oavsett vad folk än tycker och tänker om saken. Tänk dig att du håller andan tills det nästan svartnar. Tänk dig sedan hur förlösande det känns att ta ett andetag. Livsviktigt va? Att kunna andas. Så känns det, precis så.
Imorgon är det tisdag. Jag tror att tisdag blir en bra dag!
nu smakar jag försiktigt
skiljer varmt ifrån kallt
jag måste lära mig från grunden
jag måste omvärdera allt
När grisar får vingar.
innan morgonen kommer
ska jag vända alla kappor tillbaka
och lita mer på min kraft
ska jag hämta nånting jag förlorat
en vilja som jag faktiskt haft
Där kom det, Winnerbäck-citatet för dagen. (Om det skulle vara så att någon börjar tröttna på att just sådana citat kommer farandes titt som tätt går det bra att lämna in en skriftlig klagan i kommentarsfältet nedan...)
Det var inte lätt att ta ett svårt beslut, för att inte tala om hur svårt och sorgligt det känns att genomföra. Någonting av det tuffaste jag gjort i mitt liv för att vara ärlig. Och ärlig ska man väl vara?
Det jag vill komma fram till är att jag sitter här och känner mig så oändligt tacksam. För jag är så väl medveten om min finaste familj och mina finaste vänner. Som finns där! Som stöttar och som håller mig uppe de dagar jag har svårt för att stå själv. Och är inte det kärlek så säg? Tacksam är ordet! ♥
Minsann.
Monopol is the shit.
Konsten att skratta åt eländet.
Gårdagens råd: SKRIV! Skriv när det känns tomt och tyst.
Att sätta det på pränt. Jaja. Jag gör väl slag i saken och skriver ett par rader. Jag tänker inte lova att det blir några sådana där väl valda. Nä, för jag är på tok för rastlös för att orka bry mig om att tänka efter.
Jahaja, det där var ju djupt. Kan man kanske tycka, men det är så det är. Och nu pratar vi musik. Musiksmak? Och svaret på det var det som var det djupa. Eller snarare det som för stunden får mig att känna. Att få en känsla av det jag hör. Jag gillar särskilt när jag hittar en koppling till mitt eget liv. Som att haka sig fast, hitta en mening och på sätt och vis föränkra det i verkligheten. Japp. Eller när det finns där i bakgrunden. Som ett annat soundtrack. Haha. Mitt livs soundtrack. Och ja, det nya så här års är att citera texter. Snuttar där jag särskilt mycket hittar mening.
Och det är inte det att jag är dum. Nej. Jag är så förbannat medveten om det mesta. Och jag är medveten om att jag är medveten. Men ibland mitt upp i det kan jag själv bli överraskad över hur saker överraskar.
Från klarhet till klarhet då? Hur fungerar det? Jag utreder livet. Det är jag mitt uppe i. Vissa dagar fungerar det bra, andra sämre. Men jag tror att jag tar mig framåt. Det är så det känns.
Social också. Men inte rädd för att vara ensam. Rädd för att känna mig ensam dock. Eller rädd och rädd. Jag uppskattar att ha de mina runt mig nu. Det kan lätt bli tomt och tyst annars. Och tomt och tyst är inte favoriten för tillfället. Så idag skriver jag. Omvänd psykologi fungerar allt som oftast. Höhö, jag är inte själv. Det är jag och alla mina andra jag. Vi hänger. Det är natt. Men vad fan, vi har varandra. Psyko.
Men änglar finns. Visst är det så. Och sällskap finns också. Knapptryck iväg. Det är fint. Alla tiders fint!
Tänkte avsluta med att skriva några rader om andrum. Trägolv och vackra saker från svunna tider. Även det är alla tiders fint. Och det blir bra, det känner jag i själen. Ska bara försöka att inte tänka på att vara rädd för mystiska figurer i mörkret. Men det fixar jag nog. Om jag kaxar till mig lite. Eller lite till snarare.
Tror att det var allt. Ja, så är det!
Puss!
The dark of the alley, the breaking of day
The head while I'm driving, I'm driving
Soft lips are open, knuckles are pale
Feels like you're dying, you're dying
Restless.
Hon kastar in för i afton minsann.
Planen är att sova gott. Men väggarna har en tendens att krympa och närma sig på ett läskigt vis. Och det där mer att komma till ro fungerar inte riktigt i praktiken. Skit!
Well. Skam den som ger sig.
Över och ut!
We're so helpless
We're slaves to our impulses
We're afraid of our emotions
And no one knows where the shore is
We're divided by the ocean
And the only thing I know is
That the answer isn't for us
No the answer isn't for us
Onsdag - fantastiskt bra.
Bästa dagen i veckan kanske? Johorå! Och varför det tänker ni? Jamen det är ju enkelt tänker jag. Mitten sådär, inte alls särskilt långt kvar till helgen. En del uträttat och lite kvar att få gjort.
Eller kan det kanske vara att onsdag alltid är lika med ledig dag?
Eller är just den här onsdagen så himla bra just för trevligheterna som är inbokade?
Eller insikten om att hoppat fram ytterligare ett steg i processen från klarhet till klarhet?
Jag ger sjutton i att älta det hela.
Kort och gott. Onsdag. Dagen idag, nästan perfekt!
Peace out!
Konsten att samla mod.
Varning för ras. Efter spritchock och flykt från verkligheten är det dags att packa väskan på hjul. Flykt och flykt förresten. Jag behöver väl knappast ursäkta mig eller? Var precis påväg att göra det tror jag. Och jag ångrade mig med ens. Eftersom att det här då ska föreställa ventilen ut. Och att den ventilen i första hand är till för mig. Ja, då måste det också vara helt i sin ordning att jag skriver vadsjutton jag vill. Så nej, flytt har jag inte gjort. Jag har levt livet lite annorlunda bara. Behövligt. Och jo, nu är det dags att bege sig tillbaka till Kinna.
Och jag behöver samla mod för att reda ut det liv som pågår där hemma. Det liv jag lever som brukade vara det mest bekanta men som nu känns så skrämmande långt borta. Eller ja, sex mil på en höft. En timma och tjugo minuter med 300:an. Agera vuxet och förnuftigt. Fixa till det på bästa sätt för att sedan kunna sätta punkt och efter det leva vidare. Jovars, jag har en plan minsann.
Och jobba. Hepp hepp hey. Det var den semestern det.
Men hörni. Jag lever. Och det är så satans vackert att göra det!
Amen.
Konsten att bo i en resväska.
Höhöhö. Jag börjar sakta men säkert förvandlas till en specialist inom området. Inte för att skryta på något sätt men efter en vecka behärskar jag konsten ganska bra. Jorå, det må jag säga.
Hemligheten kan vara att väskan lättast förflyttas om den har hjul. En annan hemlighet kan vara de finaste fina av själar som välkomnar mig till sina hem.
Well. Dagsformen då? Synd att klaga hörni. Jag tycker att jag sköter mig exemplariskt. Visst sjutton är en tom blick, livlös hud och en något oroande whiskeyröst smällar man får ta? Allt för konsten, eller hur var det sagt?
Och nu när jag har det sagt skuttar jag på lätta och ungdomliga ben in i duschen för att sedan fixa fixet och ge mig ut på lite rajraj. IGEN!
All in! Vore synd att nöja sig med mindre. Och tack gullisar för den här veckan! I owe you!
Puss!
