Vår?

Att sitta uppe och fundera på hemskheter och livets baksida tycks vara en bra metod om man vill rensa tankarna. Att gråta bidrar till svullna ögonlock och huvudvärk. Men efteråt känns allt mycket klarare på något sätt. Jag vaknade med sprängande huvud. Men en Ibumetin, en kopp koffein och kittlande solstrålar hjälper mot det mesta. Det var längesedan det gick att sitta på balkongen i kortärmat, minsann. Vad härligt!
Pappa är piggare idag och flyttas till ortopeden. Vad man gör med en knäckt kota kan jag inte svara på. Vi väntar på att Sara slutar jobba sen åker vi och hälsar på. I övrigt tvättar jag, monsterhögen börjar minska. Något positivt. Och nu hoppas vi att snö, slask och rusk är ett minne blott. Tummen upp för våren och härlighet i största allmänhet. Amen!



Pappa.

Fy ända in i helvete. Vi är så dödliga vi människor. Sårbara. Vi har så kort tid med varandra om man ser till det stora hela. Jag får ont i hjärtat och blir fruktansvärt ledsen när jag tänker på det. Mamma ringde till mig i kväll. Det var ett sådant där samtal där man innan några som helst ord är uttalade förstår att saker inte står rätt till. Mamma darrade på sin röst. Mamma hade fått ett samtal från en sköterska på Alingsås lasarett som talade om att pappa kommit dit med ambulans. Pappa hade ramlat baklänges ner från flaket på sin lastbil. Mamma kunde inte tala om för mig exakt hur det stod till med pappa eftersom hon själv var så chockad. Värsta tänkbara scenario spelades upp i mitt inre och tårarna trillade. Tänk att man ändå kan hinna tänka så mycket hemskt på så kort tid. Att gubben inte slagit sönder sitt huvud är ett under. Att summan av fallet blev två ihoptryckta kotor skulle jag vilja kalla änglavakt. När jag pratade med honom på telefon hulkade jag som en annan dåre. Det var så skönt att efter en timmes ångest och ovisshet höra hans röst. Veta att han var vaken, att han kunde röra sig och att han kunde prata. Efter det fungerade det bättre att lugna ner sig en smula. Nu ligger han där alldeles ensam, min store starke far. Men det är dags att inse att han inte är så stor och stark längre. Ingen ungdom som man säger. Snart sextio år. Smaka på det. I morgon åker vi och hälsar på. Jag hoppas att han slipper att ha allt för ont. Men rösten var ynklig och jag tror mig ha hört att han faktiskt var rädd. Det gör också ont i hjärtat, väldigt ont faktiskt...


Antydan till humor i nattligt elände.

Innan Birgittinerordern förökade sig munkar genom celldelning.
Efter ordern förökar de sig med munk mot nunnmetoden.

Ja, så kul kan det vara. Jag är färdig för i afton med det som kallas plugg. Nu styr färden mot sängen. EQ, IQ, perception, reformert, treenighet, spatial faktor och bla bla bla... Hoppas det sitter. Jag vet av erfarenhet att jag inte kommer somna i första taget. Nej tror jag det kommer jag bli besviken. Nu ska vi rabbla konstiga ord. Kaffet är laddat inför den stundande morgondagen. Bara att trycka på knappen. Det blir en lång dag. Två "prover" som mormor skulle sagt. Voine makaroine!




Mamma.

Man kan ju börja undra. Hur det fungerar i huvudet på den där tanten. Det är ändå skönt att lätt kunna hitta en anledning till varför man själv är som man är. Tror att det kallas gener och kommer med på köpet när man föds. Jag lyckades inte lyfta luren idag och slå det där numret till vårdcentralen. Nej, jag tänkte som så att jag ringer mamma och rådfrågar. Det är ju hennes yrke och har varit i en sisådär 30 år. Tänkte mig att hon kunde tala om vad jag särskilt skulle be om, vad gäller sprutprov och andra läskigheter. Det var ingen hemma på Näs. Något senare, nu ikväll ringde hon tillbaka. Valde ett illa tillfälle, mitt upp i viktigheter som Monopol. Jag försökte dra en rödluvan och sa att det visst inte var något speciellt. Men hennes moderliga instinkter talade antagligen till henne så hon gav inte med sig. Tänkte att jag drar mitt tillstånd snabbt, tillägger att jag planerar att gå till farbror doktor och undrade bara vad jag skulle be om för prover. Nejmen åh men vad säger du? Går du omkring och känner dig så? Men du förstår väl själv att du måste gå till en läkare, jaaaaa det MÅSTE du göra. Nähä? Vad var det jag sa precis? Så i morgon ska vi tala om saken. Vilket inte känns ett dugg lugnande. För hade jag dödsångest innan är det ingenting mot vad jag kommer att ha efter en pratstund med lilla mor. I hennes värld finns det inget annat än elände. Dumt kan tyckas, att blanda in henne i min ohälsa. Men hon är ju mamma och en viss känsla av trygghet infinner sig ändå, bara genom att ha henne inblandad.

I morgon väntar studiedag och studiedag it is! Därmed basta...

Jag är ingen hypokondriker i alla fall.

Tänk vad bra man är på att roa sig med det häringa internätet. Google, världens mest användbara uppfinning. Jag googlade en av våra modernaste folksjukdomar, ångest. Här var det träffar. En grej som kändes som ett vettigt tidsfördriv var psykologitest. Tänk vad fint att man inte behöver gå till läkare för att få sin diagnos. Nej det räcker att svara sanningsenligt på några frågor och klicka sig fram till skalan 1-33. Jag lider troligtvis av panikångest men någon hypokondriker är jag inte. Haha. Ganska lätt hänt annars kan jag tro. I dagens elände och alla hemskheter. Att man inbillar sig saker och får det att verka värre än vad det kanske är. Men det är lätt att bli mörkrädd. Jag hoppas att det går bra för en viss fröken i morgon. Att det visar sig vara bra och inte dåligt. Själv ska jag plocka upp mobilen det första jag gör och ringa till vårdecentralen. Hej, ta alla prover ni kan tänkas komma på och tala om för mig hur jag ska leva för att må bra. För nu orkar jag inte sitta här och dega ihop längre. Och hur satans kul är det egentligen att vara en in i helvete negativ person vareviga dag när man egentligen vill vara glad och sprudlande med ungdomlig energi? Nä fy satan.

Jag kan inte åka hiss, eller jo. Men när jag går ut ur en hiss efter att ha åkt i den börjar golvet hoppa. Det är obehagligt kan jag lova. Så min helg hade gott om hoppande golv. Det var en snabb superhiss på Marina Plaza. Så inte nog med hoppetihopp, det hisnade i magen varje gång man åkte ner. Nästan så att jag funderade på att ta trappan. Toaletten luktade bajs. Det var något med avloppet. Jag klagade. Vi blev erbjudna att byta rum. Men det gjorde vi aldrig. Funderar på varför nu. Men i det stora hela var det en kanonmysig helg. Hoppetihopp... Ny vecka, nya friska tag!?


Matte är bajs.

Nejmen Nathalie! Det där var väl omoget? Ja och som om jag bryr mig? Nu har jag i alla fall öppnat den fula boken och räknat en jävla massa tal en jävla lång tid. Kanske var att ta i. Men två timmar. Jag borde få ett pris. Jag hade varit en bra mycket lyckligare människa om jag sluppit potenser och prefix, jag lovar. Vet också att det är helt kört att hoppas på underverk. Bit ihop och ta dig igenom skiten. Nog om det.

Jag har försökt klura på varför jag beter mig som ett deppigt monster. Jag kommer fram till en massa anledningar som låter som vettiga orsaker. Bekräftat blir det också av de nära som är jäkligt bra på att trycka på precis samma punkter. Och sen stöter vi på fler problem. För jag blir tokig på förmaningar om vad jag borde göra. Och jag blir tokig på mig själv över att jag inte lyckas ta tag i ett enda något av det jag vet att jag borde få uträttat. Hur bryter man en sådan trend? Det är väl det jag ska komma på.

När jag fyllde år i höstas fick jag en bukett med underbara rosor. I buketten satt ett kort som talade om att Marina Plaza väntar. Och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. I helgen bär det av till Helsingborg. Fan vad skönt att komma iväg och lyxa till det lite. Det är en aktivitet precis i min smak. Att sova på hotell, att vakna på hotell och att äta frukosten på hotellet. Fina grejer det där.
                  


Sleep tight, wake up bright! You wish!

RSS 2.0